Kubas livsmedelskris



Efter några dagars rundresa på Kuba kvarstår en nästan obegriplig fråga- varför kan inte ett land med utomordentligt klimat och hyfsad nederbörd, bra jordbruksmark och en frisk och välutbildad befolkning inte producera livsmedel så att det räcker att föda befolkningen? Svaret måste vara att det kommunistiska systemet inte stimulerar matproduktionen - snarare tvärtom. Som turist få man mycket knapphändig information om hur systemet fungerar , men en sak som bromsar produktionen är att de självägande bönder som finns dels måste följa en centralt uppgjord plan för var olika grödor får produceras och att 80% av produktionen måste säljas till staten mot en mycket blygsam ersättning. Detta stimulerar naturligtvis inte till någon vilja till att öka produktionen. Storaq arealer förefaller att vara lagda för fäfot. Någon större köttproduktion  kunde vi inte se fast det skulle vara möjligt på de stora arealer som inte brukades för annan produktion. Inte ens de mindre egna företagarna ser ut att bedriva någon produktion av kött eller fläsk. Höns förekom endast i mindre omfattning - tydligen endast för husbehov.
Om landet inte kan reformera livsmedelproduktionen lär man få ökade problem allteftersom befolkningen växer.
Ett problem för jordbruket är naturligtvis bristen på traktorer, jordbruksmaskiner och drivmedel. men det fanns ändå ganska gott om hästar, som tydligen mest används till persontransporter eftersom det knappast finns några kollektivtransporter.
Jordbruksstrukturen har naturligtvis historiska orsaker - främst sttora produktionsenheter som varit specialiserade på sockerproduktion, som nu inte är lika lönsam. Dessa stora enheter har uppenbarligen omvandlats till statliga jordbruk, som inte klarar av driften på grund av brist på traktorer, maskiner och drivmedel.  Eftersom det nu inte ser ut att bli några större förändringar de närmaste årstiondena  finns vad jag kan förstå ingen annan väg än att stimulera fram småjordbruk- antingen som egna ägare eller som arrendatorer med säkra kontrakt.  och ge jorbrukarna rätt att sälja sina produkter på en fri marknad. Det var så som den svenska landsbygden utvecklades under första hälften av nittonhundratalet.
 Det finns mycket kunskap samlad om detta i både Sverige och andra Västeuropeiska länder.
Tyvärr verkar det som att Kuba fortfarande är präglat av den ryska synen på jordbruk. De kommunistiska partierna i Europa har aldrig begripit sig på livsmedelsproduktion utan likställt den med industriprouktion.
Slutligen kan man se när man reser runt i Kuba att man inte heller prioriterar skogsproduktion. Nan ser inget rationellt skogsbruk utan mestadels buskskog, som endast kan användas till ved.

Populismen breder ut sig

Populismen breder ut sig därför börjar jag skriva på min blogg igen. För ett par år sedan tröttnade jag därför att världsläget började se alltmer otäckt ut . Det ser ännu värre ut i dag . Därför har man ett val. Antingen att vara kvar i sin privata bubbla eller att återigen engagera sig i viktiga frågor.  Eftrer det amerikanska presidentvalet har jag kommit fram till att alla demokratiska krafter måste ta ett ansvar och försöka delta i den aktuella debatten. Tystnad är inte att ta sitt ansvar.
Kommentarerna till det amerikanska valet handlar till stor del om att politiker och media inte förstått bakgrunden och styrkan i den populistiska politik som Trump representerar.
det gjorde naturligtvis inte jag heller eftersom jag inte engagerat mig särskilt mycket i frågan och dessutom trodde på vad journalister och politiska analytiker sade. Det var dumt.
En gång i tiden har jag forskat om populism - främst för att se om det fanns ett samband med de ekopolitiska tankar som växte fram i främst Norge men också i mindre grupper i Sverige i mitten av 1970-talet. Något sådant samband fanns det inte.
Däremot fanns det en statsvetenskaplig diskussion om vad populism var. Den ledde ingenstans eftersom forskarna enträget sökte hitta en gemensam ideologi för populistiska rörelser ända sedan narodnikerna i Ryssland  mitten av 1800-talet.
Min slutsats blev att populism inte är en ideologi utan en strategi som kan användas av systemkritiska partier både till höger och vänster. Den viktigaste ingrediensen både då som nu var att ställa sig på "folkets" sida gentemot etablissemanget och anklaga de etablerade partierna  för att ha bidragit till de växande klyftorna  och det vanliga folkets eländiga situation.
Idag har statsvetarna börjat tala om vänster- respektive högerpopulister och söker gemensamma ideologier inom dessa grupper. Det är ett steg framåt men är enligt min uppfattning meningslöst.
Donald Trump har visat att man inte ens som populist behöver visa upp en sammanhängande ideologi. Det räcker med att skicka ut budskap som tilltalar vissa grupper i samhället- exempelvis en ekonomiskt pressad vit medelklass, arbetslösa, rasister, HBTQ- motståndare, rasister, invandrarfientliga m.m.
Eftersom den politiker som driver dessas frågor omedelbart blir uthängd och avrättad av den liberala och konservativa mediaapparaten krävs det mod och en trygg ekonomisk bas. för att orka fullfölja en sådan politisk kampanj Det hade Donald Trump.
Eftersom både demokrater och republikaner hela tiden måste snegla på hur de stora bidragsgivarna reagerar kommer de aldrig att kunna driva en sådan politik och eftersom det krävs stora ekonomiska resurser kommer inte ett tredje parti att lyckas om det inte lyckas med en Crow-funding i stor skala. Det är inte omöjligt men väldigt svårt. Det finns i dag kanaler som kan utnyttjas.
Den allvarligaste frågan För de europeiska länderna är hur det etablerade samhället kan möta de framväxande populistiska rörelserna. Dom kan ju faktiskt orsaka nya krig. frågan är om de etablerade partierna  som fortfarande är fast i det nyliberala ekonomiska tänkandet kommer att vilja använda de ekonomiska instrument som behövs för att minska klyftorna i de europeiska länderna och ge alla ett hopp om en ljusnande framtid.