Vargavinter och politiskt övergivna glesbygdsbor

Läste i går den 16 febr en välskriven insändare i Sv D om vargfrågan. "Vargvurmare kan ta med hunden till närmaste revir." Han menar att synen på vargen har blivit en klassfråga. Skiljelinjen går numera mellan storstädernas bugna rovdjursvurmare och glesbygdens strävsamma överlevare :"Inte nog med att naturomantikerna ställer krav på att glesbygdsborna ska tillhandahålla perfekt pistade skidbackar, längdspår, skoterleder, välskötta raststugor och värmestugor med mikkrougn. Man kräver dessutom att glesbygden ska förvandlas till en gigantisk djurpark för bilburna safariturister." Han avslutar med att:"vurmarna ska ta med sig sina knähundar, tamkaniner och bebisar till närmaste vargrevir och låta alla leka tillsammans.
Själv är skribenten vemdaling, som arbetar i Stockholm. Han får betala för att se djuren på Skansen och det finns inte en raststuga med mikro i hela Stockholms innerstad

En lösning på vargfrågan kan vara att man inhägnar några kvadratmil naturreservat och låter både bjorn och varg hålla till där. Kostnaden kan inte vara oöverstiglig eftersom vägverket hägnat in hundratals mil av sina större vägar.
En sista utväg är väl annars att glesbygdsborna skaffar sig specialiserade varghundar som håller vargen borta från bebyggda områden. Det lär finnas sådana hundar som används av fåraherdar i Spanien. Detta kanske kan tillåtas av EU.
Efter det att Centern lagt ner sin decentraliseringspolitik och kamp för glesbygden och Miljöpartiet ännu inte tagit upp den fallna manteln så är vi glesbygdsbor ganska ensamma.